Nationalparken

Cosmos, 2019-04-16

Skribent: Catarina Nitz

I Nationalparken får flera röster höras.

Galet roligt på fullt allvar om begravningen av en gran.

Folkmusik och poesi, versmått från antiken. Burlesk dans och vanvettiga hattar. Det låter inte klokt. Men skaparna av den underfundiga eko-kabarén ”Nationalparken” har lyckats väl med att både blanda olika uttrycksformer och skapa en föreställning som känns både angelägen, aktuell och galet rolig.

Ramhandlingen i ”Nationalparken” är en minneshögtid över Old Tjikko, världens äldsta gran, närmare bestämt nästan 10 000 år. Nu är Old Tjikko död, och det är många olika karaktärer som sörjer det anspråkslösa trädet, som slog rot just när den senaste istiden släppte sitt grepp om Sverige.

Folkmusikerna Sara Parkman, Samantha Ohlanders och Hampus Norén och poeten Jonas Gren gestaltar dem alla, och deras hyllningar till Old Tjikko tar sig olika uttryck.

Publiken får uppleva folkmusik med en attityd som många rockmusiker skull dö för, och hur Sara Parkman i rollen som Monica - en 65-årig kroppsaktivisk gladporrproducent från norr som haft granen som sexpartner i sina succéfilmer - gör ett överraskande och livsbejakande burlesknummer. Jonas Gren deklamerar sina rytmiska dikter där allvar möte klurig humor.

”Nationalparken” kretsar kring människans relation till skogen och konsekvenserna av klimatförändringarna - men att skambelägga och döma. Även om det står klart att människan inte hanterar naturen på ett hållbart sätt visas stor värme och förståelse för dem som verkat inom de system som gett oss det rationella skogbruket med kalhyggen och granplanteringar. Bland annat får figuren Bengt Sjödin från Sveaskog stort utrymme med sina resonemang om att det moderna skogsbruket byggt Sveriges välstånd.