KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Lång dags färd mot natt

Cosmos, 2011-04-11

Skribent: Catarina Nitz

En snärjande familjeväv

I pjäsen 'Lång dags färd mot natt' gör den amerikanska dramatikern och Nobelpristagaren Eugene O´Neill (1888-1953) upp med sin egen trasiga uppväxt. "Detta skådespel om gammal sorg, skrivet med tårar och blod" kallar han den själv i förordet till pjäsen år 1941. Pjäsen publicerades först tre år efter hans död, och hade författaren fått som han velat skulle den inte ha publicerats förrän efter ytterligare 22 år. Av detta kan man dra slutsatsen att innehållet i 'Lång dags färd mot natt' var laddat för författaren.

Urpremiären ägde inte rum i Eugene O´Neills hemland, utan i Sverige på Dramaten i Stockholm, där han hade fått ett fint mottagande genom åren. Sedan dess har pjäsen spelats om och om igen, och i måndags fick Katrineholmspubliken möjlighet att se den i Riksteaterns uppsättning med Maria Löfsten som regissör.

'Lång dags färd mot natt' handlar om familjen Tyrone; mamma Mary som i Riksteaterns uppsättning spelas av Maria Selbing, pappa James, som spelas av Per Burell, sonen James jr, Leonard Tetfelt och yngste sonen Edmund, Johannes Wanselow.

I öppningsscenen får man möta de båda föräldrarna som talar ganska normalt och till och med kärleksfullt till varandra. Men strax börjar man förstå att allt inte står rätt till. Mamman beter sig konstigt, och pappan försöker - trots en brutal frispråkighet - att undvika att trampa fel i konversationen. Man anar att här finns ett minfält. På ytan handlar allt om moderns oro för den yngste sonen som är sjuk i det som beskrivs som en "vanlig sommarförkylning" men alla vet är något värre. Egentligen handlar det om att modern under den gångna natten tagit ännu ett återfall. Hon missbrukar morfin.

Lager efter lager skalas av under den långa dagens färd mot natten. Det är ju inte bara mamma Mary som missbrukar. Pappa James, snåljåpen och skådespelaren, dricker stora mängder whiskey, och vakar över sina flaskor som en hök när de båda törstiga sönerna närmar sig drinkbordet.

Den äldre sonen har fått rollen av familjens svarta får, han är James jr på alla områden, har gått i faderns fotspår både yrkesmässigt och i sin relation till spriten. Han är också skuldbelagd av modern, eftersom han en gång smittade sin sedan länge döde lillebror, spädbarnet Eugene, med mässlingen, en sjukdom som tog bebisens liv. I många år har han försökt skydda sin levande lillebror från att dras in i familjens känslokarusell, men det har förstås misslyckats.

Lillebror Edmund brottas inte bara med sina familjerelationer, han väntar också på ett besked om varför han hostar så förfärligt. Denna väntan försvåras av vetskapen om att hans sjukdom driver modern till att ta mer morfin.

Missbruket och varför det existerar i familjen Tyrone är kärnan i pjäsen. Mamman anklagar direkt och indirekt både maken och sönerna för att ha tvingat henne att missbruka. Än är det makens snålhet, än är det hans alkoholism, än är det den äldste sonens allmänna misslyckanden, än är det hans tilltag att gå in till sin lillebror och smitta honom med mässlingen som är orsaken. Sedan är det ju oron över yngste sonens hosta.

Och vilken äkta man eller son måste inte dricka när en hustru eller mor är knarkare? Och hur ska man bete sig när alla problem i familjen måste döljas för omvärlden till varje pris?

Just detta, den intrikata väven av skuldbeläggelse, ältandet av gamla och nya oförätter som inte leder till något annat än att förstärka alla roller och destruktiva mönster i familjen, är storheten i O´Neills pjäs, och detta förvaltas väl i Riksteaterns uppsättning.

Alla som en gång levt i en familj kan säkert också känna igen sig i vissa delar – även om det här är hårt tillskruvat och giftigheterna närmast dödliga.

Alla medverkande gör fina porträtt av sina rollfigurer. Särskilt Maria Selbing sliter hårt som den missbrukande mamman som allt kretsar kring. Men ibland får jag känslan av att aktörerna spelar var för sig. Samspelet fungerar inte till hundra procent, vilket gör att jag inte upplever gestalterna på scenen som en riktig familj. Ibland glimrar det till, som mellan Per Burells pappa James och Johannes Wanselow, Edmund, som försöker sig på ett far och son-samtal framåt småtimmarna.

I föreställningen har man också vävt in korta danssekvenser och spännande musikaliska inslag av slagverkaren och DJ:n Özlem Dijle Neva Yigitbas, som också spelar rollen som hushållerskan Kathleen. Dansinslagen förstärker intrycket av skådespelarnas isolering från varandra, och bidrar också till känslan av att det ibland blir lite stillastående i den tre timmar långa föreställningen.

Uppsättningen av 'Lång dags färd mot natt' är dock inte alls dålig, tvärtom är föreställningen riktigt bra.




Webbplatsen uppdaterad 2024-03-05

Verksamheten genomförs med ekonomiskt stöd av Katrineholms kommun.