• Recension •

Farliga förbindelser

Cosmos, 2007-10-14

Skribent: Ninni Mäki

Farligt ...

Det är ingen lättsmält historia - Farliga förbindelser av Teater Kapija - som spelas upp på Cosmos scen. Under ett par timmar förvandlas scenen till ett blödande slagfält i kärlekens namn.

Föreställningen är inspirerad av en brevroman av författaren Choderlos de Laclos och handlingen utspelas under 1700-talet i Paris finare samhällskretsar där passion, åtrå och erotiska äventyr är tillvarons skälvande mening och mittpunkt.

Kontroll och makt
Dock inte för markisinnan de Merteuil. Hon vill inte ha tillfällig njutning, hon vill ha kontroll och makt.

- Jag föddes för att hämnas mitt kön. Och härska över ert, säger hon till victomte de Valmont.

De två ingår en pakt. De intrigerar, manipulerar och utnyttjar både kvinnor och män genom att locka till sexuella spektakulära äventyrligheter. Paret driver ett fasansfullt grymt spel som eggar dem till allt hetsigare inbördes tvekamp.

Markisinnan, som spelas med inlevelsefull grace av Janna Eriksson, liknar en stolt svan. En svart svan. Hon sträcker på halsen, ler lömskt och sveper med blicken. Sylvass. Knivskarp.

Allt rufsigare
Hennes vapendragare victomten spelad av Mladen Puric som stiger in och ur kvinnors sängar, eller mäns, liknar under spelets gång en allt rufsigare grå kråka. Lite stel, lite trött och trevande.

Allt är frid och fröjd tills victomten blir förälskad i en gift kvinna, madame de Tourvel, spelad av Anna Kesar, som strävar efter att håna sitt moraliska ansikte högt. Men hon tappar sin mask inför victomtens utstuderade förförelsemanér.

Dramat tycks k1assiskt. Två kvinnor som vill ha samma man. Den onda markisinnan ställs mot den oskyldiga madame. Och mellan dem, en förvirrad karl.

Men skenet bedrar. Vid närmare granskning av dramats trådar syns en annan maktkamp; mellan beräkning och beröring. Intelligens och känsla. Och dess i dag högaktuella följdfråga, vilken ledstjärna visar vägen till den sanna kärleken? Intelligensen eller känslan, eller rentav en balansgång mellan båda ... ?

Modern kvinna
Vi tittar på skådespelet med nya glasögon: Markisinnan är en modem kvinna. Hon iakttar och lär av erfarenheter. Hon reflekterar, är självständig och skapar sitt eget liv i en evig törst efter kunskap, ständigt mer kunskap.

Problemet är att hon gått rejält vilse. Hon saknar en värmande ledstjärna, tror att känslokyla är genvägen till lycka och sinnesfrid. Hon hamnar till slut, i en livskris.

Madame däremot, är en kvinna av sin 1700-talstid. Hämmad som kvinna. Och människa. Hennes ledstjärna är klosteridealens, att inte känna sin kropp. Inte känna sina behov. Inte tänka, inte finnas.

En gissning, hon är uttråkad. Deprimerad. När maken är bortrest tillbringar hon väntetiden på ett slott och ja, när victomten dyker upp faller hon frustrerad i hans armar. Han blir prinsen som befriar henne ur hennes egen känslomässiga bur.

Manligheten åter
Och victomten, då? Han har börjat tröttna på sitt kringflackande tärande leverne, möter en vän prinsessa som ger honom sin manlighet åter och därmed räddar honom undan att sjunka djupare i misären.

Är det kärlek, säg? Det förtäljer inte föreställningen, då måste vi nog studera paret en längre tid, se vad som händer när förälskelsens dimmor skingrats. Om ren kärlek uppstår.

Frågan är om vi orkar se mer. Inte den här kvällen. Föreställningen är lätt gastkramande, närapå ångestfylld.

Replikerna som till stor del hämtas ur en brevväxling mellan markisinnan och victomten är tunga. Laddade. Tyvärr ibland alltför tunga, alltför laddade och alltför meningsfyllda. Jag tappar tråden, orkar inte lyssna utan låter orden rinna förbi. Betraktar istället sceneriet.

Och det är tacksamt. Skådespelarna använder hela scenrummet. De dansar ibland lätt böljande, sjunger eller plötsligt, tiger. Ljuset faller ibland tätt och skarpa skuggor uppstår.

Ögon
Tvärs över scenen finns en stor skärm med två stora orörliga ögon i svartvitt. De iakttar skådespelarna. Och publiken. Efter en stund ser jag dem inte, men jag vet att de finns där och det är inte obehagligt, inte störande, tvärtom. De ska vara där.

Scenografin är genial. Enkel. Och vacker. 1700-tal blandas med 2000-tal, på ett överraskande behagligt sätt, intrycken bygger broar mellan århundraden.

Och viktigast av allt, ljuset är överallt, lyser upp svärtan i föreställningen. Genomskinliga plaststolar och ljusa veckade draperier. Ljusa kläder. Kvinnornas kläder ger ett androgynt intryck. Inga djupa urringningar nej, vida långbyxor och raka skärningar. Det finns givetvis en tanke bakom valet av kläder och jag blir lite nyfiken, men jag ser tyvärr inte symboliken.

När föreställningen är över böljar en lätt suck genom publiken. Trötthet eller lättnad, jag vet inte, men stämningen är tät.

Den kvardröjande frågan när jag efteråt går längs stans gator under den svartnande kvällshimlen är, vems är ögonen?