• Recension •

Medan tiden går

Cosmos, 2007-11-07

Skribent: Catarina Nitz

Oväntad svärta i relationsdrama

- Får jag fråga ... Vad tyckte du?

En äldre herre frågar mig direkt efter föreställningens slut.

- Jag måste sova på saken, svarar jag, Och det är ingen undanflykt. Jag är lite överraskad av det jag just sett utspelas på Cosmos scen, och jag tror att merparten av publiken känner likadant.

Vi hade förväntat oss en humorpjäs. Föreställningen hade marknadsförts som en varm komedi, och de båda folkkära komediskådespelarna Björn Gustafsson och Meg Westergren, som gör de båda rollerna i pjäsen, borde ha borgat för skratt.

Knivskarp klarsynthet
Visst fick många skratta. Men det vilade en snopen känsla över den fullsatta salongen.

Det hela inleds med en frukostscen. Meg Westergren som Sally är iklädd pyjamas och morgonrock och börjar till tonerna av klassisk musik förbereda frukosten. Hennes omisskännligt flickaktiga stil understryker Sallys virrighet som bryts av stunder med knivskarp klarsynthet. Att hennes Sally till stor del håller i och vässar knivar genom pjäsen understryker detta.

Vardagligt gnat
En krum och mager Björn Gustafsson som Gordon kommer in på scenen och sätter sig vid köksbordet. Paret börjar gnabbas, om att hämta kaffe, om att tjata och man tror att det är fråga om vardagligt gnat som pågått inom detta mycket långa äktenskap. Men snart smyger sig hårdare och bittrare tongångar in i samtalet. Han är överlägsen, och anklagar Sally för att önska livet ur honom, och börjar prata om något annat.

Förvirring
Tempot och tajmingen är inte komedins och redan nu börjar publikens förvirring lägga sig som en märklig doft i Cosmos.

Sally och Gordon fortsätter över både lunch och middag med sina samtal som går i cirklar. De talar mycket om döden, och om sitt långa liv tillsammans. Gordon erkänner att han alltid varit orolig över att Sallys och hans sexliv inte varit tillfredsställande, och han ringer ett kryptiskt samtal till ett av parets fyra barn.

Sally framstår mer och mer som dement och skräckslagen, inte för döden, den utmanar hon fräckt med sin vassa kniv, utan för att bli ensam kvar med sin glömska.

Om Gordon antyds det att han är dödssjuk och rädd för maskarna som ska äta honom i graven. Men han vägrar att tala om det, utan blickar bakåt och hamnar i cirkelresonemang. Då kallar Sally honom för ett praktarsel, sedan är man tillbaka i vardagsgnabbet igen.

Intressant
Det är intressant vad förväntningar och förutfattade meningar kan göra med människor som går på teater. Hade vi bänkat oss i Cosmos med föreställningen om att vi skulle få se en svart komedi som handlade om ett par i livets slutskede, hade vi måhända tagit emot den på ett annat sätt.

'Medan tiden går' är rolig. Den innehåller värme. Men också mycket tragik, som kommer nära.

Efter att ha sovit på saken känner jag att jag gillar föreställningen, som är modig och ovanlig och visar hur tungt det kan vara att tala om väsentliga saker som döden och ålderdomen även om man har levt tillsammans så länge som Sally och Gordon. Den handlar också om att vi aldrig känner någon fullt ut, kanske inte ens oss själva.