• Recension •

Indiansommar

Cosmos, 2005-09-08

Skribent: Jenny Wistbacka

Vackert, klokt - men mastigt

Det lönar sig att ta hit kändisar, i alla fall om man vill locka en stor publik. Det är ett faktum som Katrineholms teaterförening känner till.

Kanske var det en av anledningarna till varför katrineholmarna i torsdags kväll fick möjlighet att se Pernilla August på Cosmos scen.

Tillsammans med Jacques Werup läste och sjöng Pernilla August texter från Jacques Werups 'Provliv 1-10' i föreställningen 'Indiansommar'.

Sparsamt med ljus
Det finns ingen scenografi. Scenen är helt tom sånär som på två notställ, två mikrofoner, ett elektriskt piano och någon teknisk apparat som musikern Rolf Seram hittar ljudeffekter i.

Tyget som täcker den bakre väggen är svart. Sättstyckena på sidorna om scenen är svarta. De medverkandes kläder är svarta.

Ljuset används mycket sparsamt. Pernilla August och Jacques Werups ansikten är det enda som bryter mot allt det mörka. Där står de vid sina mikrofoner, längst fram på scenen och levererar klichéer inbäddade i vackra formuleringar. De ackompanjeras av Rolf Sersam som själv skrivit den behagliga musiken.

Jacques Werups texter som framförs handlar om kärlek, om hur svårt det är att hålla passionen vid liv när vardagens praktiska bestyr tar överhanden.

Han berättar om kvinnan som förvandlas från perfekt älskarinna till fullfjädrad tjatkvarn.

Ut i sanden
En hel föreställning om passion och kärlek som rinner ut i sanden. Det känns lite olustigt på något sätt.

Men med tanke på den konversation som mina grannar i publiken har, innan föreställningen sätter igång, så kanske livet faktiskt är så obehagligt. Här hör jag samma klichéer som Pernilla August och Jacques Werup levererar från scenen, fast utan de vackra formuleringarna. "Det är så tråkigt och komma hem till disken. Man plockar hela dagarna, sen när man kommer hem så ligger allt kvar. Ingen har gjort något."

Hur behåller man passionen när det är sådant som är viktigt för oss?

Rösten växlar
Pernilla Augusts röst växlar från att vara ljus, behagligt mjuk nästan spröd till att bli mörk och bestämd.

Hennes röst är hela tiden tydligt kvinnlig. Jacques Werups röst är mycket manlig, grov och raspig. Härliga kontraster som passar oerhört bra till texternas tema.

I musikpartierna är det ingen av de medverkande som direkt briljerar med sina sångkunskaper. Särskilt Pernilla August söker osäkert efter de rätta tonerna. Men det är inlevelsen som är det viktiga och den är stark och gripande hos båda två.

Lite uttråkad
Jag blir lite uttråkad efter en stund. Grundtanken står klar ganska snart.

Mannen och kvinnan älskar varandra, slutar att älska varandra - men längtar ändå efter kärleken. Vackra ord, sång varvat med textuppläsning. Det är orden som har fokus.

Vi får smaka på alla formuleringar, på tankarna om kärleken som försvinner. Vi ältar Jacques Werups ord. Sen ältar vi lite till, ända tills vi, eller i alla fall jag, börjar tänka på just de praktiska bestyr som Werup själv konstaterar tar överhanden i våra liv.

Ska jag lägga i en maskin tvätt ikväll när jag kommer hem och hänga upp kläderna i morgon bitti? Ska jag ta pastasallad till lunch i morgon eller har jag något i kylen som jag måste äta innan det förstörs?

Extranummer
Mot slutet är man lite lätt mör i skallen. Efter föreställningen bjuds vi på ett extranummer.

Det är precis som om slutapplåderna har fått min hjärna att kvickna till en stund igen och jag blir mottaglig för en smula visdom. "Ju mer vi förlorar desto mer har vi varit med om," säger Jacques Werup. Det är det klokaste jag hört på länge. Förvisso finns flera liknande uttryck, men just de här orden griper tag i mig.

Jag antar att det inte bara är jag som hittar ett sådant här favorituttryck i kväll. Någon kanske väljer att ha med sig "Så kort tid livet varar och så jävla länge döden håller på", eller "Jag har varit med om dig jag kan aldrig förlora dig."

Det finns mycket att välja på, som en väldig ask med god choklad.

Men det är mastigt att proppa i sig alltihop på en och samma kväll, man blir trött på chokladen efter en stund, det känns enahanda även om det är gott och vackert förpackat.