• Recension •

Tommy Körberg med Tommy Berndtssons trio

Tallåsaulan, 2005-03-17

Skribent: Sven Bertilsson

Publikdomptör av rang

Det kan, bör och ska sägas med en gång. Torsdagskvällens konsert med Tommy Körberg och Tommy Berndtssons trio bjöd på magnifik underhållning. Inte endast musikaliskt. Det bjussades även på komiska krumbukter och tänkvärda reflektioner.

Tommy Körberg är en artist med många strängar på sin lyra. Att han, förutom en fantastisk röst, äger retorisk förmåga och komisk timing kan ses som en förlängning av hans musikalitet. Till yttermera visso är skådespeleri honom icke främmande. Dessutom är han en j ... l på att vissla!

Kvalitetsgaranti
Torsdagskvällens öppningsnummer var en till jazzvals omarrad version av 'Som en bro över mörka vatten'. Ännu ett av dessa sångnummer som herr Körberg har gjort till sitt signum. Det finns fler. Många fler. Från 'Judy min vän', över 'Fattig bonddräng' till 'Anthem' ur 'Chess'. Schlager, visa, musikal. Det räcker med att säga låttitlarna för att rösten ska klinga för det inre örat. Få artister kan som han ta ett musikstycke och göra det till sitt eget.

Tommy Körberg är ett varumärke i sig själv. Det står för tidlöshet och kommer med en kvalitetsgaranti som är att lita på.

Jag minns hur jag och min storebror, framför Grundigbandspelaren, sjöng med i 'Somebody's taken Maria away'. PA PA PA PA PA PA p A P A. (Det där är alltså trumpetriffet). En av den svenskproducerade popens absoluta toppnummer. Och det var 1967!

Självutlämnande
Utan att någonsin stryka medhårs är Tommy Körberg en publikdomptör av rang. Att bjuda på komik runt sin egen person och hur den kroppsligen förändrats av ålder är ett sympatiskt drag. Det är roligt och självutlämnande.

Ett och annat "kändisfenomen" får sig en släng av sleven också. Visst. Att någon tar av sig naken, gör helikoptern i tv och sedan har mage att kalla sig artist. Det är svårsmält.

Vi i publiken fick lära oss hur konstnärsnoblessen klarar sig undan dumstruten när mindre kända kulturföreteelser kommer på tal. Bara till att nicka och säga Mmmm.

Dynamik och sensitivitet
Tommy Berndtssons trio är samspelt på gränsen till det onaturliga. Dynamik och sensitivitet. Som en entitet i sig själv. Ett eget väsen. Det lever och svänger. Ibland hejdlöst. Ibland mjukt gungande. Jonas Holgerssons trumspel är mer än "bara" percussivt. Han får trummorna att sjunga, och det vet jag bara ett par andra trummisar som har förmåga och lyhördhet att kunna.

Sjunger gör även Teddy Walters kontrabas. Ett bandlöst instrument (innebär att greppbrädan inte har några fasta tonpunkter) får prägeln av den mänskliga rösten. Eftersom tonerna kan fraseras på ett annat sätt än till exempel piano, får musikern större spelrum med glissandon och vibraton. Inledningen med stråke på 'Nature boy' var fin. Dessutom lite musikalisk humor när han i ett bassolo "halkade" in på hårdrocksriffens hårdrocksriff; Deep Purples 'Smoke on the water'.

Tommy Berndtsson själv har ett personligt uttryck, och en personlig spelstil, som han finslipat tillsammans med andra namnkunniga samarbetspartners genom åren.

Mentalhygienisk terapi
Personligen tycker jag att Tommy Körbergs hela register som entertainer och sångare kommer bättre till sin rätt i det här, lite mindre formatet. Själv kallar han det för mentalhygienisk terapi, efter det litet småjolmiga gästspelet i 'Sound of music' mot Carola på Göta Lejon. I torsdags sjöng han en version av hennes paradnummer ur sagda musikal; 'My favourite things'. I tungvrickningstempo. Ekvilibristiskt.

Extranummer såklart. Efter nästan två timmar, inklusive paus. Tiden kändes inte lång i torsdags kväll.