• Recension •

densomleverfar.se

Cosmos, 2004-03-22

Skribent: Jenny Wistbacka

Välförtjänta kängor åt både höger och vänster

- Bush verkar göra allt för att gå till historien, jag hoppas det går fort.

Ronny Eriksson visade ingen nåd mot någon när han med sin och Riksteaterns föreställning 'densomleverfar.se' besökte Katrineholm i måndags kväll.

Under ett par timmar talar Ronny Eriksson om för publiken i Cosmos hur det enligt honom fungerar i Sverige just nu, hur det var förr och hur det kommer att bli. Med stor distans ser han på sig själv och alla andra. Han delar ut välförtjänta kängor åt politiker, rasister, massmedia och hela det svenska folket. Men även om man känner sig träffad blir man inte arg eller ledsen. Man gapskrattar faktiskt.

Musikföreställningen ’densomleverfar.se’ är proppfylld med tänkvärda ord. Allt som sägs och sjungs betyder något. Texterna är underfundiga och humor blandas med allvar. Dessutom ar Ronny Eriksson en riktig hejare på att vrida och vända på ord, meningar och begrepp.

Negativt med positivt
Vi får reda på att det, enligt Ronny Eriksson, inte är mycket som har förändrats. Vi försöker fortfarande rätta oss efter de regler och den dubbelmoral som funnits i Sverige så länge man kan minnas. Det lilla som har förändrats har blivit sämre. Även om den inställningen onekligen är negativ så känns föreställningen på något märkligt sätt positiv.

Med sig på scenen har Ronny Eriksson pianisten Benneth Fagerlund. Benneth Fagerlund får finna sig i att vara en bakgrundsfigur i ’densomleverfar.se’. Det är hela tiden Ronny Eriksson som står i centrum. Men det betyder inte att Benneth Fagerlunds roll är oviktig på något sätt, tvärtom utgör han ett tryggt stöd genom sitt säkra pianospel och sin sång. Vid ett tillfälle lyser strålkastarna enbart på Benneth Fagerlund och i en sorgsen sång får vi höra att han har en mycket vacker och klar röst.

'densomleverfar.se' är en slags stand up-show med musikinslag. Ronny Eriksson delar med sig av sina funderingar och vi lyssnar gärna. Ibland tar han in publiken genom att ställa frågor, eller låta oss sjunga lite allsång.

Ronny Eriksson visar att det inte behövs någon pubmiljö för att få den varma stämning som krävs för sådana här uppträdanden, det går precis lika bra i ett fullsatt Cosmos. Ronny Erikssons lugn och tydliga stämma når ut till alla i salongen. Han behöver aldrig ta till överdriven mimik eller stora gester för att vi ska hänga med på noterna. Även scenografin är enkel. Det är det naturtrogna som går hem, det är ju åt verkligheten vi skrattar. Det enda som inte känns medvetet jordnära är ljuseffekterna som vispar runt i ett högt tempo i bakgrunden vid en del av sångnumren.

Tänk och ifrågasätt
Trots att vi bombarderas med dubbelbottnade lustigheter och det är fråga om brutal hjärngympa, tröttnar aldrig publiken. Ronny Eriksson har en enorm tajming och just som man håller på att bli knäckt av alla klurigheter händer något som gör att man får precis lagom vila för att sedan orka fortsätta tänka. Meningen med hela föreställningen verkar vara att vi ska lära oss att just tänka. Inte bara under föreställningen, utan alltid. Varför ifrågasätter vi inte saker och ting lite oftare?